Generalkonsul Axel Johnson

Generalkonsul Axel Ax:son Johnson
Axel Ax:son Johnson Sr föddes 1876
Axel Ax:son Johnson och Helge Ax:son Johnson övertog redan 1909 Axel Johnson & Co. Efter faderns död övertog Axel samtliga utav faderns funktioner, han blev ordförande och firmatecknare i Nordstjernan, Chef för Axel Johnson & Co och ordförande i Avesta Jernverk. År 1911 utnämndes han till Generalkonsul av Siam. Den 30 juni 1913 löste Axel ut Helge ur firman och köpte hans aktier i Nordstjernan.
1919 - 1921 byggdes tre 9000 tons motorfartyg vid Götaverken, Balboa, Buenos Aires och Canada för att sättas in på den växande Nord Pacific traden.
1920-21 skedde en massuppläggning av fartyg runt om i världen och i Sverige låg 12 % av handelsflottan upplagd. 1920 såldes fyra ångare Lao, Nordstjernan, Annie Therese och Reserv och 1921 såldes resten av rederiets ångare Avesta, Thai, Engelsberg till dåliga priser och på hösten 1921 såldes de sista 7 ångarna till Hugo Stinnes i Hamburg. Dessa var Kronprins Gustaf, Drottning Sophia, Oscar Fredrik, Axel Johnson, Annie Johnson, Kronprinsessan Victoria och Prinsessan Ingeborg. Hela aktiestocken i Karta & Oaxen Kalkbruk,Engelsberg - Norbergs Järnväg, Pershyttelotterna, skogar i Härjedalen, Strå AB, fastigheter mm.
1923 började Nordstjernan redovisa ett större överskott och ett nytt linjefartyg beställdes vid Götaverken och Axel Johnson levererades 1925 detta efterföljdes med Annie Johnson 1925 och Margaret Johnson 1928.
1928 startade Axel Ax:son Johnson raffinaderiet i Nynäshamn samt köpte Nya Asfalt. En avdelning i Johnsonkoncernen, Nya Murbruksfabriken ombildades till et självständigt företag, nämligen Svenska Vägaktiebolaget som tillsammans med Nya Asfalt skulle få stor betydelse för framtidens Nordstjernan, och via JCC och ABV ingå i NCC.
När Tyskland den 9 april 1940 ockuperade Danmark och Norge upprättades samtidigt Skagerackspärren. Nordstjernan hade sju fartyg i svenska hamnar och sex utanför. Linjetrafiken upphörde och de sex fartygen utanför Skagerackspärren sattes in i trafik över Stilla havet mellan Vladivostock och USA. I december 1940 lyckades Sverige förmå de krigförande länderna att medge en begränsad trafik på Sverige. Denna lejdtrafik pågick med vissa avbrott till 1945. Under 1944 deltog 14 av Nordstjernans fartyg i trafiken med sammanlagt 20 resor, med en vinst på 13 milioner kronor.
Under 40-talet fullföljde Axel Ax:son Johnson faderns och sina egna planer på ett eget varv och köpte Lindholmens varv i Göteborg. Plåten till fartygen kom från Avesta och från de nyinköpta företagen levererades KaMeWa propellrar från Karlstads Mekaniska Werkstad, hjälpmotorer från Hedemora verkstäder, propelleraxlar från Motala Verksad och inredningen kom från Hedemora verkstäders dotterbolag AB Gustaf Flinta.
Axel Ax:son Johnson avled den 3 augusti 1958.

Bergsingenjör Axel Ax:son Johnson
Axel Ax:son Johnson Jr född 1910, 1941 gift med Antonia do Amaral Souza.
Axel Ax:son Johnson Jr. utsågs den 30 augusti 1952 till vice verkställande direktör i Nordstjernan.
1956 utsågs Axel Ax:son Johnson Jr. till Verkställande direktör.
I mitten av 50-talet började Axel Ax:son Johnson och främst Robert Fredriksson planera för en ny serie fartyg Rio-serien byggda vid det egna varvet Lindholmens varv.
Robert Fredriksson hade redan samma dag som han anställdes börjat fundera på Rio-serien, och tagit kontakt med den tyske ingeniören Gustav Pielstick vid Maschinenfabrik i Augsburg. Gustav Pielstick flyttade till Frankrike efter krigsslutet och började utveckla sin ide´på den medelvarviga Pielsticksmotorn. 1948 hade utvecklingen kommit så långt att Axel Ax:son Johnson senior köpte licensen på Pielstickmotorn.
Den första båten i Rio-serien Rio de Janeiro levererades i december 1956, Buenos Aires 1957, Montevideo 1957, Santos 1958, Rosario 1959, Brasilia 1961 och Bahia Blanca 1963.
Lika lyckosam som Rio-serien blev inte Axel Ax:son Johnson Jr. satsning på atomdrivna fartyg. I februari 1956 var Nordstjernan redo att anställa en grupp kvalificerade tekniker som skulle gå under namnet Atomkraftsgruppen. Fem civilingeniörer anställdes 1956 för forskning inom atomkraftsområdet och stationerades i Nynäshamn. 1958 kom den första rapporten om atomkraftsanläggning för fartygsdrift. På våren 1960 började Robert Fredriksson dra öronen åt sig, det var framför allt atomkraftens ekonomi som oroade honom. " En viss tidsbesparing kan kanske uppnås per år", skrev han, "därigenom att man inte behöver bunkra men denna tidsbesparing kan ju ändå icke representera mer än på sin höjd ett par dagar om året, vilket i det stora sammanhanget på intet vis kan tillmätas någon avgörande betydelse".
Men det fanns andra inom Nordstjernan som var betydligt mer optimistiska. Inför ett möte i december 1961 såg sig Fredriksson nödsakad att skriftligt dokumentera sin inställning som nu hade skärpts ytterligare. Han skrev bland annat: " Härmed bekräftar jag min tidigare meddelade uppfattning, att ett byggande av atomfartyg f.n. vore ett slöseri med ingeniörs-kraft och pengar. Det finnes ingen reel ekonomisk grund för ett sådant bygge f.n."
Den avgörande orsaken till att Fredriksson ändrat uppfattning var en artikel i den engelska tidningen " The Motorship" där Storbritannien beslutat uppskjuta byggandet av atomdrivna fartyg beroende på att det Amerikanska civila kärnkraftsdrivna fartyget Savanna tog sex månader att reparera då tuberna i primärkretsen sprungit läck.
I början av sextiotalet fick Nordstjernan hyra in kylfartyg för att klara frukttransporterna från Argentina. Axel Ax:son Johnson började leka med tanken att bygga särskilda kylfartyg men drog sig för de stora investeringarna. De befintliga fartygens kylutrymme började byggas om och genom att sänka temperaturen från -12° till -18° lyckades Johnson Line överta en del av den danska köttransporten. Men skulle fruktimpotörerna välja Nordstjernan för sina transporter? I detta läget började Ax:son Johnson överväga den traditionella Johnsonprincipen: att försörja sig själv och köpa en fruktimpotör. 1963 inköptes ett importföretag Frans A Sandén AB i Göteborg för 14 millioner kronor, men bröderna Sandén fortsatte att driva företaget. Med detta importföretag i ryggen vågade Nordstjernan skaffa sig egna kylfartyg. I augusti 1963 levererades Yakima Valley, i februari 1964 levererades Rio Negro Valley från Lindholmens varv, i februari 1964 levererades Hood River Valley, i februari 1966 levererades Okanagan Valley från Blohm & Voss i Tyskland, 1968 levererades San Joaquin Valley och i oktober 1968 slutligen Aconcagua Valley från Wärtsiläs Åbo-varv.
1966 blev Axel Ax:son Johnson ordförande i Sveriges Redarföreningen.
I slutet av 1966 beställdes fyra containerfartyg från Wärtsilä med option på ytterligare två. Containertrafiken inleddes i september 1968 med ett av de ombyggda Rio-fartygen nämligen Montevideo. I juni 1969 levererades det första specialbyggda containerfartyget från Wärtsilä, Axel Johnson, i september 1969 levererades Annie Johnson, i februari 1970 levererades Margareth Johnson, i augusti 1970 levererades San Fransisco och i oktober 1971 Antonia Johnson.
1969 såldes Lindholmens varv till Broströmsägda Eriksbergs varv för 40 millioner kronor, detta var i grevens tid då det började gå illa för både Eriksberg och Broströms och större delen av den svenska varvsindustrin utplånades.
1972 började Nordstjernan att samsegla mellan Europa och Nordamerikas västkust med Det Østasiatiske Kompagnie och det engelska Blue Star Line. De tre rederierna bildade ett konsortsium med nio fartyg och kallades Johnson Scan Star.
1975 fick Nordstjernan aktiemajoritet i Rederi AB Fredrika och Sjärnbolagen och därmed även i Rederi AB Svea med en flotta av 25 fartyg samt tio sightseeingbåtar i Stockholm.
1975 fick Axel Ax:son Johnson en hjärnblödning och 1979 stod det klart att han var oförmögen att fortsätta som koncernchef och han avgick den 1 januari 1981. Bo Ax:son Johnson övertog VD-posten i Nordstjernan.
Bergsingeniör Axel Ax:son Johnson avled i Florida den 18 februari 1988.